Förrädiska isar

Igår njöt jag i skidspåret i Hellasgården (nåja, lite väl bakhalt var det) och mina klasskompisar på isen brevid. Snö, soldis och skog. Naturen som andningshål har blivit viktigare sen timmarna vid datorn dominerar min tid. Samtidigt som jag var där vid den trygga friluftsgården där människor frivilligt slänger sina paltor och hoppar i sjön var min pappa ute på farligare vatten. Han var med gruppen, Stockholms Skridskoseglarklubb där två av dem inte kom hem vid liv. Min pappa hamnade aldrig i vattnet utan kom åkandes med gruppen efter. Kanske kunde det ha varit han som druttlade i och inte kunde dras upp.


Foto från skridskoturen i lördags.

Hela gruppen, som sen delades in i olika fartgrupper, hade startat på vår lilla badbrygga på landet. Kalkudden utanför Mariefred. Där jag brukar sola och ta mig ett morgondopp. På Mälaren skulle de skrinna till Stockholm. Jag har själv aldrig testat att åka långfärdsskridskor men det verkar härligt att flyga fram över isen. Mina föräldrar älskar det, har gått kurser och brukar sällan oroa sig för olyckor. Ialla fall inte så jag hör det.

Läskigt hur naturen kan vara så vacker och inbjudande och samtigt så förrädisk. Två unga män, som njöt precis som jag, finns inte mer.