Klosterliv framför familjen
Älskar dokumentärer om vanliga människor. Gärna om ovanliga ämnen. Till middagen idag såg vi SVT-dokumentären Nunnan som vi spelade in igår. Handlade om Marta som gick med i den stränga Karmelitorden när hon var 19 år. Där lever hon i tystnad, pratar bara med de andra nunnorna i 45 minuter, och får aldrig lämna klostret. Hennes familj får hon träffa sju gånger om året i ett litet rum med galler. En oerhört fascinerande men obehaglig film. Filmaren Maud Nycander (som tagit den fina bilden) har följt henne och familjen i åtta år. Vi får se Marta umgås med sina åtta syskon på gården hemma och de har en mycket stark gemenskap. Jag kan bara inte förstå hur hon kan välja bort det för ett liv med bara gud.
Blev väldigt sorgligt när hennes lillebror pratar om hur mycket han saknar sin syster men att han längtar tills de ska leka i himlen. Först ska han bara bikta sig ordenligt i jordelivet. Som om livet är en transportsträcka.
Rekommenderar den verkligen så kolla in någon av repriserna:
SVT2 Torsdag 12 apr kl 16.20
SVT2 Lördag 14 apr kl 15.55
SVT24 Onsdag 25 apr kl 22.00
Jag skulle förstås aldrig kunna göra samma val som Marta. Även om hon slipper jobbångest, relationstrassel och ont i axlarna av för mycket tid vid datorn.
posted by Emma @ 20:40
3 Comments:
At 11:28 fm,
Anonym said…
Varför kände du att filmen var obehaglig?
Är det inte fantastiskt att vi lever i ett land där människor fâr fatta beslut över sina egna liv?
At 11:13 fm,
Emma said…
jo, absolut är det bra och jag respekterar Martas beslut. Hon verkade vara lycklig. Trots det tyckte jag att det var obehagligt att se hur hon behövde skiljas från sin familj. Hur Marta ändå verkade må dåligt över det och särskilt hennes lillebror. Att orden är så sträng tycker jag är läskigt. Att en ung människa inte bara får umgås med sin familj genom ett galler. Jag har svårt att tro att någon kan må bra av det.
At 8:47 em,
Anonym said…
Fast gallret är ju mest symboliskt. Och det dras ju ifrân när familjen kommer.
Hon valde ju att skiljas frân sin familj (rent fysiskt, de möts ju forfarande och skriver till varandra etc) därför att hon ännu hellre ville leva i klostret än hemma.
Det är ju sâ med alla val man gör i livet - man väljer bort nâgot för att man ännu hellre vill nâgot annat.
Ibland är det smärtsamt att vâljaj bort nâgot, men man fâr försöka minnas varför man fattat de beslut man fattat.
Marta är lycklig. Jag känner inte henne personligen, men jag känner väl en av de andra systrarna. Hon är typ den mest levnadsglada människa jag känner.
Skicka en kommentar
<< Home