Stressgången

Nästan varje dag rör jag mig vid Stockholms central. Jag går alltid snabbt mellan tunnelbanan och tågen till Uppsala. På morgonen väljer jag oftast att korsa Vasagatan utomhus för att slippa möta strömmen i stressgången under jord. Är man inte stressad när man går där blir man det. Passerar otroligt mycket folk varje dag, som jag inte pratar med, men som jag ofta iakttar. Särskilt på tåget. Flera människor känner jag numera igen.

Kvinnan som alltid har termos med kaffe, grovt bröd och piller i en filmburk eller de tre kvinnliga barnmorskestudenterna. Personer jag förmodligen aldrig kommer att prata med.

I går kväll när jag rusade genom stressgången på väg mot tunnelbanan blev jag stannad av en ung man. Jag trodde han ville fråga om klockan eller om vägen men han sa hej och berättade att han kom från en kristen förening. Jag tackade nej utan att fråga vad han ville och rusade vidare. Nu i efter hand kan jag undra vad han hade tänkt säga sen. Ta med mig på ett möte och försöka frälsa mig på plats? Undrar också varför han stoppade just mig i vimlet. Ser jag kristen ut? Är det kanske något med mina nya brillor?