Greppar pinnen i Bloggstafetten

Här är mitt bidrag i bloggstafetten. Ämnet är: Är det du eller din rädsla som styr dina steg?

Det finns inga jobb. Ni behövs inte. Gång på gång upprepas mantrat på min utbildning. Någon enstaka optimist försöker nyansera bilden av vår framtid och säger att det visst går att få jobb men att man måste vara beredd att arbeta hårt. Sälja sig menar de nog. När vi hade en arbetsmarknadsdag kom flera av de stora mediejättarna. Studenterna skulle få möta de framtida arbetsgivarna. Mötet blev konstigt. Varför var de där? Inte för att hjälpa oss att knyta kontakter i alla fall, som syftet verkar vara på skolor som Handels och KTH. Vi kryssade mest förvirrat mellan borden, åt några kolor och bläddrade i tidningarna som delades ut gratis. Dagen gav mig ingenting.

Med ett drygt halvår kvar till examen borde jag kanske vara livrädd. Rädd för att bli en av alla dessa arbetslösa akademiker som hankar sig fram på okvalificerade jobb. Är inte rädd, bara lite orolig ibland. Jag har alltid vetat om att det inte blir en lätt match att slå sig in i journalistbranschen men jag ser inga alternativ. Ända sedan jag lämnade drömmen om att bli cirkusartist har yrkesvalet varit solklart. Redan som tolvåring skrev jag i Mina vänner-boken att jag skulle bli journalist. .

Jag tror inte man kan dela på sig själv och sina rädslor. Rädslorna finns där hela tiden och påverkar besluten. Ibland försvinner någon, eller bleknar, medan andra växer. Även om jag aldrig tvekat över valet av utbildning skulle jag ha kunnat pluggat någon annanstans. Kanske i varma Australien. Trots att en stor del av mig längtar bort har rädslan för att lämna det sociala nätverket fått mig att ankra i barndomsstaden. Har ju kärleken här också.

Rädd för att misslyckas. Det är nog den rädslan som hindrar mig mest. Som gör att saker kan ta lite tid. Körkortet var en sån sak. Första gången jag övningskörde var jag 16 men det dröjde åtta år innan jag var klar. Många år körde jag inte alls utan kände bara motstånd. Var inte motiverad sa jag då men jag vet att jag var rädd att misslyckas. Det gjorde jag också. Tre gånger. Men det var det värt för tillslut gick det. Vilken lycka.

Det är väl det det handlar om. Att förhålla sig till sina rädslor och välja vilka av dem som är värda att fajtas med för att viljan att göra något är större. Jag tror och hoppas att jag väljer rätt.

Min fråga till Whatever är: Det skulle kunna få mig att engagera mig politiskt, alternativt: det fick mig att engagera mig politiskt och det driver mig.