Resnerven rycker

Vill resa. Inte bara ifrån kylan, snön och mörkret utan för att se något annat. Få lite perspektiv på tillvaron, som det så fint heter. Är så lätt att bara gå på, planera, och inte fundera över om det egentligen är något annat jag skulle må bättre av.

Idag träffade jag min gamla barndomskompis Gro och fikade med henne och Anna-Maria på Blå Lotus på söder. Hon har precis kommit hem från 7 månader i Dakar, i Senegal. Det var tredje perioden som hon bodde där. Första gången var det dansen som förde henne dit. Nu är det kärleken. Hon har lärt sig att tala wolof och franska, fått en fin kontakt med hans familj och blev kallad Seinab, ett afrikanskt namn. Underbart att inte bara se landet med en turists ögon utan bli en del av befolkningen för en tid.

Gro och El Hadje tänker sig en framtid i Sverige. De är gifta men har fått kämpa för att inte deras kärlek ska misstros. Hon berättade om en jobbig intervju på svenska ambassaden i Dakar där hon blev tvungen att bevisa att de verkligen menar allvar med sin kärlek. Tänk om jag och Jonas också skulle behöva det? Behöva rabbla namn och ålder på hans släktingar, beskriva hur hans föräldrarhem ser ut och berätta om våra framtidsplaner. Precis som de fick göra.