Snabbt och okänsligt i Stina

Rätt intressant att läsa Pluras upplevelse av att vara med i Svt-programmet Stina i lördags.

"Jag är nu så röksugen så jag börjar få syner, stora tobaksfält flimrar förbi, högerbenet börjar rycka, och en svart Amerikansk elitsoldat entrar scenen. Jag hör hur min mage börjar knorra, och elitsoldaten berättar hur han blivit tillfångatagen i Irak och hur hans kompis dödas inför hans ögon, jag sneglar på klockan, kan inte va långt kvar nu, Stina slänger in en fråga till mig, det är dags för den hjärtliga avrundningen.

Vad sa hon, försöker jobba mig tillbaks i matchen, nåt om kläder, börjar svamla om strumpor, och visar upp mina H&M strumpor, elitsoldaten nickar, Annika skrattar och Laleh börjar antagligen sjunga igen, publiken applåderar, Laleh återgår till nirvana, och jag till koma..."

Jag såg hela programmet och kan förstå Pluras frustration. Brukar tycka att Stina är duktig och hon tillhör en av mina journalistiska förebilder men det här blev inginte bra. Tiden var för kort för att få fram känsliga uppgifter om så många personer. För att människor ska vilja prata om sin döda pappa och bror (Laleh) eller om hur många människor man dödat i krig (den amerikanska elitsoldaten) behövs mycket tid och förtroende. Laleh såg verkligen ut att ta illa upp över frågan och stirrade ner i knät under resten av programmet.

DN:s krönikör Johan Croneman kallar det hela för en liten tv-katastrof. Han skriver att han inte gillar när intervjuer handlar om vardagliga och personliga ämnen utan att det ska handla om skivan, boken eller pjäsen. Håller inte med om det. De flesta intervjuer handlar ju om sånt. Men det måste göras på rätt sätt och inte pressas fram.

Men Stina är nöjd med intervjun och beskriver intervjun med Laleh som lysande television.