Jösses flickor

Nu har jag äntligen sett Jösses flickor, föreställningen som fötts på nytt efter 32 år. Som feminist är det förstås inget man vill missa och jag är glad att mamma är bra på att jaga biljetter. Fem kvinnor var vi som var där. Mamma, jag, moster, mammas äldsta vän och så Anna-Maria, som jag känt typ hela livet. Det kryllade verkligen av tanter, tjejer och flickor. Männen och pojkarna var få. Både i publiken och på scen. I orkestern fanns inga.

Så hur var den då? Jo, absolut sevärd. Underbar musik, dans och skådisar. Mina favoriter var Yvonne Lombard och Lo Kauppi. Första akten var bäst när den första delen av kvinnorörelsen rullades fram. I andra akten hade de försökt pressa in lite väl mycket och det blev lite splittrat. Spice girls, "Im a barbie girl"-låten och en massa olika demonstrationer fick vi bland annat se. Allt framfört med energi men blev ändå lite besviken. Jag längtade efter aha-upplevelserna men mycket kändes slitet. Har man inte tänkt i de feministiska banorna förut var det nog tankeväckande men jag skulle gärna sett lite nyare perspektiv.

Ikväll ska jag på Feministiskt initiativ-möten och skriva reportage. Kanske kommer jag då att få gå hem med nya tankar att klura på.