Ångest på 200 meters höjd

Friidrotts-VM står på och DN är halvläst. Har ännu inte fixat frukost. Under en vecka har jag inte behövt tänka på att skiva bröd, hyvla ost och koka te. På Korsika hade vi frukostbuffé med bröd, ost, grönsaker, frukt och yoghurt. Bara att fylla tallriken och sätta sig vid dörröppningen och blicka ut över havet.

Trots att det inte var så soligt hela tiden, och vi fick roa oss med Rappakalja och promeneader i stället för att ligga på stranden, har vi haft en bra vecka. Ätit goda trerättersmiddagar varje kväll, badat och hängt med ett annat par som vi kände sedan innan och som också råkade vara på samma hotell. Men det jag kommer att minnas mest är ändå bergsklättringen....

Ingen av oss förstår nog egentligen varför vi anmälde oss. Vi är verkligen inga äventyrare och har inte ens klättrat på en vägg. När vi satt i minibussen tillsammans med 6 andra turister och guiden ångrade vi att vi inte låg kvar i sängen. På ett 200 meter högt berg skulle vi klättra upp. Med sele, linor och redskap för att säkra sig själv började vi klättra efter en stålvajer som gick rakt upp för berget.

Nästan direkt blev det brant och jag började darra i kroppen men var för stolt för att bryta. Det var bara samla sig och klättra på. Gång på gång tänkte jag: "nej, det här går ju inte." Där vi förväntades klättra gick berget ibland utåt och det fanns inte alltid steg att sätta fötterna på. Särskilt läskigt var det på ett ställe där jag lyckades snurra in mig i de livsviktiga linorna och försökte trassla mig ur samtidigt som jag darrade.




Men vi kom upp! Riktigt häftig känsla att stå högst upp och blicka ut över dalarna och bergen. Men där uppe var inte äventyret över utan vi skulle ta oss ner med linbanor. Härligt men också läskigt.
Efteråt upptäckte jag att mina ben var fulla av rivssår och blåmärken. Måste ha använt knäna mycket när jag blev rädd och i panik klättra upp. Nä, någon ny Renata Clumska blir jag inte.

Jag ångrar inte att jag utmanade mig själv men skulle nog inte göra om det...